Förlossningen

Jag tänkte göra ett blogginlägg om förlossningen nu när den ännu är i färskt minne.

De sade på sjukhuset att man snabbt glömmer bort sin förlossning, hur jobbig den än varit. Människans minne är på det sättet bra, man sorterar bort smärtan och kommer ihåg det goda.

Min förlossning började med att fostervattnet började sakta sippra ut på måndag 10.3.14. Det var absolut inte självklart att det var fostervatten så jag ringde några gånger till Jorv för att kolla med dem. Den första jag talade med tyckte inte att jag skall stressa över det, men som tur svarade en annan när jag ringde följande dag och hon tyckte att jag skall komma dit på test. 

Vi åkte på tisdag kväll till Jorv och de bekräftade att fostervattnet läcker och att vi skall komma tillbaka på onsdag 12.3 morgon så startas förlossningen.

Vi visste alltså då att bebisen kommer att födas de närmaste dagarna :)

Vi tog en sista magbild före vi åkte in till sjukhuset, vecka 39+5.

Vi sov nog inte så bra den natten :)

På sjukhuset startades förlossningen med oxytocin. Jag har hört att sammandragningarna blir mycket hårdare när man startar konstgjort förlossningen, men det kan jag inte ta ställning till när jag har inget att jämföra det med. Hårda var sammandragningarna sedan när de började på allvar. 

Hade med mig en havredyna som min kusin gjort åt mig, men snart måste jag ta lustgas. Till en början hjälpte det, men sedan blev värkarna så hårda att lustgasen hade ingen effekt mera. Efter att ha varit 17 timmar på sjukhuset var jag verkligen trött. Sammandragningarna var jätte hårda, jag kräktes flera gånger, skakade så hårt att jag tänkte falla från sängen och hade näsblod. Som tur fick jag sedan epidural efter 17 timmar så då kunde jag lägga mig en stund (satt upprätt före det), men jag kände ett jätte hårt tryck. Jag bad efter barnmorskan och när hon kollade så var jag helt öppen efter 18 h och kunde börja krysta. Krysta fick jag hålla på med i en timme före Smulan föddes. Och snabbt efter att hon föddes kom moderkakan ut. Den vägde 860 g och barnmorskan sade att den var så stor att den inte rymdes i soppåsen :)

Men oj, vad Smulan var fin!

Jag fick hålla henne i famnen medan de sydde ihop mig (det hjälpte säkert så att jag kunde koncentrera mig på annat). Efteråt hade jag ganska hård svindel i ett dygn så Mannen fick lyfta och klä på bebisen. 

Inget jag vill göra på nytt inom en nära framtiden, men inte blev jag traumatiserad av det heller. Och bra gick det ju när vi fick en frisk fin tös :)