Min lilla fyra-åring har börjat fundera på döden och ställer fina och svåra frågor åt mig.
Det går inte att avleda så smidigt så jag försöker svara så enkelt och tydligt jag bara klarar av. Nu känner jag att jag behöver lite hjälpmedel och satt och googlade en lång stund. Försökte hitta böcker för barn där det talas om döden. Super svårt att hitta!
Tillsist hittade jag en bok som jag satt mig i kö till på bibban.
Vi går flera gånger i veckan förbi gravgården och Smulan funderar vad man gör där.
Där vilar de döda, eller deras kroppar, skal som de ha burit här på jorden har jag svarat.
Varför kan de inte ligga i sina sängar? Får de inget att äta undrar Smulan.
Näe, är man död behöver man ingen mat och man kan inte då ligga i sin egen säng, svarar jag.
Så fortsätter vi att prata om saken och när vi kommer hem vill Smulan modellera.
Hon modellerar två människor som ligger döda och modellerar små gula majskorn åt dem så att de inte behöver vara hungriga.
Varför måste alla dö, undrar barnet?
Ja, svarar jag...för att ge plats åt dem som föds svarar jag. Skulle ingen någonsin dö så skulle vi vara så många här på jorden att det skulle bli väldigt trångt.
Jag måste sedan erkänna åt henne att jag vet inte heller vad som händer efter döden för att de som jag känner som har dött har det så bra att de inte har kommit tillbaka och berätta. De hälsar på i mina drömmar ibland och då pratar vi, men tillbaka vill de inte komma.
Skalet, kroppen som blir kvar ger liv till nytt. Den kan bli gräsmatta, ett träd eller kanske en blomma.
Hmm...svarar Smulan.
Som tur kändes det som om hon inte skulle ha fått så stor ångest av vårt samtal.
Förra veckan när vi talade om mitt marsvin som dött så blev hon så jätte lessen att hon började gråta. Då hade jag jätte svårt att hålla mig för tårar, för jag fick ju också ledsamt.
