Tankar om en katt

När man levt med någon i 15 år så har det bildats massvis med rutiner och små roliga grejer som plötsligt upphör när den andra inte finns längre.

Jag har varit väldigt vilse sedan My insomnade och slutade tassa runt i vårt hem. Jag ”ser” henne överallt. Hon ligger på kudden och sover, smyger bakom knuten, sitter på wcbyttan och väntar på att jag borstat mina tänder. Men ingen katt sitter bakom ryggen när jag borstat färdigt. Ingen katt trycker på tangenterna med tassarna när jag uppdaterar bloggen. Ingen katt sitter på trappan när jag går upp som jag automatiskt alltid smeker på huvudet när jag går förbi.

Smulans dörr behöver inte mera stängas till natten så ingen My smyger in och knycker hennes mjukisar. Pepparkakshuset kan stå framme och inte i vitrinskåpet. Där har det stått alla tidigare år för att My hade en svaghet för franska pastiller och slickade i sig dem. Jag gömmer fortfarande posten så att hon inte skall hugga tänderna i kuverten (de smakade gott tyckte hon). 

Ingen katt lämnar mjukisar, boxers, sockor, eller vad hon nu råkat få tag på i vindfånget åt mig att hitta när jag kommer in. Alltid, varje dag fanns det en ”present” åt mig, vare sig jag var ute och hämtade snabbt tidningen eller om jag varit borta en längre tid. 

Var jag ensam hemma krafsade hon på sovrumsdörren och ropade tills jag släppte in henne. Då ville hon vara med mig på natten när ingen annan var det. 

Hur hon och jag ligger på golvet och löser Husis sudokun eller korsord. Sudokut från torsdag hann vi inte få klart för att vi måste skynda oss till veterinären, där hon blev…

Jag känner en oro över att jag någon dag skulle glömma bort allt det fina vi gjorde tillsammans. 

Hon apporterade saker som jag kastade, satt när jag bad henne sitta och gav mig sin tass.  Hur härligt hon alltid doftade. Hur bara jag kunde lyfta henne ”rätt” så som hon gillade och vi jagade småkryp tillsammans och hon meddelade mig om någon fågel flög förbi med sin roliga ”kolla en fågel läte”. Hur hon alltid kom och sträckte sig bredvid på mattan när jag yogade. 

Hon älskade att bli borstad och rullad med tejpborsten. Hon snarkade ibland så högt att huset skakade. Hon trivdes bra i bastun och satt gärna högt uppe och kollade på oss. På gamla adressen brukade hon klättra uppe på köksskåpen. Hon var så snabb, smart och hade bra balans.

Jag önskar att hon hade fått flytta med oss till vårt nya hus. Nu följer hennes kropp med oss i en ask. En natt funderade jag när jag låg vaken att kanske jag sparar asken istället för att begrava den. Sedan skriver jag på i mitt testamente att sedan när jag dör så skall hennes ask sättas med i min grav. Så att vi hittar varandra lättare...